1:a advent: ljusstakar i fönstren, mörker på gatorna
Det är första advent. Sverige tänder ljus, dricker glögg och försöker låtsas att allt är som vanligt. Men under ytan bubblar det. Det är som att landet går omkring och biter ihop käkarna, medan pulsen tickar snabbare för varje nyhetsnotis.
För i samma stund som folk tänder sitt första ljus, marscherar nazister på Östermalm.
Nazister med facklor – mitt bland lyx och likgiltighet
Ja, du läste rätt. Nazister. Inte någon obskyr nätsekt i kommentarsfältet, utan riktiga, maskerade män som tågade på Strandvägen, mitt i hjärtat av det borgerliga Sverige. Där står de, mitt bland julskyltningen, och skriker ”Sverige åt svenskarna”.
Och polisen? De promenerar bredvid. Som om det vore ett luciatåg med en lite annorlunda klädkod.
Det är något djupt sjukt med att nazister i dagens Sverige kan marschera rakt genom huvudstaden utan att någon gör mer än att rycka på axlarna. Men kanske är det just det som är poängen. Det handlar inte om antalet marschdeltagare. Det handlar om normalisering. Om att de ska synas, höras, vänjas in i vardagen.
Det mest obehagliga är tystnaden efteråt. Den där pinsamma tystnaden från människor som borde veta bättre. De som säger ”äh, ge dem inte uppmärksamhet”. Men tystnaden är deras syre.
Tesla och det eviga gnället
Samtidigt fortsätter IF Metall sin strejk mot Tesla. En helt laglig konflikt. En grundbult i svensk arbetsmarknadsmodell. Och ändå vrålar sociala medier som om det vore början på revolutionen.
Jag har scrollat igenom hundratals kommentarer. Det är som ett körschema i förnekelse. Där står de, småföretagare, högermän och SD-sympatisörer, och tuggar samma gamla mantra: ”Facket är maktfullkomligt”, ”De borde skämmas”, ”Låt marknaden sköta sig själv”.
Marknaden sköta sig själv? Jo, det har ju gått strålande hittills – fråga de anställda på Tesla som får jobba utan kollektivavtal.
Det är som att vissa inte begriper att facket inte är ett särintresse, utan en förutsättning. Utan strejkrätt och kollektivavtal hade Sverige sett ut som ett Amazon-lager med frost på rutorna. Men folk verkar hellre försvara miljardärer än mekaniker.
Det är nästan poetiskt hur vissa skäller på IF Metall för att ”förstöra Sverige”, samtidigt som de glatt kör runt i sin Tesla – byggd på exakt den arrogans facket försöker stå emot.
A-kassa, karensavdrag och den stora klassblindheten
Och så var det gnället om karensavdraget och a-kassan. Där har vi ett kapitel i sig.
Varje gång någon föreslår att människor inte ska behöva gå sjuka till jobbet, då brinner det i högerflödet. Då står de där igen – de evigt självförsörjande, de som ”aldrig fått nåt gratis”, och skriker ”bidragssamhälle!”
Det är alltid samma gäng. De som tror att a-kassan är ett slags lotteri för lata. De som på fullt allvar tror att den som blivit arbetslös har sig själv att skylla.
Men vet ni vad som är mest tragiskt? Att det finns arbetslösa SD-väljare som jublar när regeringen skär ner deras eget skyddsnät. Människor som förlorar jobbet – och ändå står kvar och applåderar när partiet de röstat på sågar sönder a-kassan.
Det är politiskt självskadebeteende. Som att släcka bränder med bensin och sen skylla på Socialdemokraterna när huset brinner ner.
Trollfabriker och moralpanik
Och så det där med ”sossarnas trollkonton”. Det är nästan komiskt. En liten handfull, ej så jätteanonyma konton på SoMe som skriver om politik blir plötsligt bevis för ”trollarmé”. Samtidigt sitter högern på riktiga propagandanätverk, med proffsbetalda konton, Facebookgrupper och algoritmer som pumpar ut lögner på löpande band.
Men det pratar man inte om. För det stör berättelsen om den stora vänsterkonspirationen.
Det är så uppenbart vad som pågår: högern skriker ”troll!” så fort någon säger emot, och hoppas att ingen ska märka var de verkliga trollen sitter. Det är inte i LO-borgen. Det är i partihögkvarteren hos SD och M, där man numera pratar som MAGA-papegojor.
Allt är sossarnas fel. Alltid. Strömavbrott? Sossarna. Inflation? Sossarna. Dåligt kaffe? Sossarna.
Min första advent
När jag tänder första ljuset den här helgen tänker jag inte på julefrid. Jag tänker på klasskamp, på historielöshet, på hur fort man glömmer varför vi en gång byggde ett samhälle där man kunde känna sig trygg på jobbet och i vardagen.
Jag tänker på hur det ser ut när folk hellre hatar än förstår. När man hellre försvarar miljardärer än medmänniskor. När man hellre ropar ”vänsterbluff” än ställer frågan: vem tjänar egentligen på att vi bråkar?
Så tänd ett ljus om du vill. Men tänd det inte bara för att det är mysigt. Tänd det för att minnas varför vi måste fortsätta slåss för solidaritet, trygghet och respekt. För just nu är det inte tomten som kommer med paket. Det är extremhögern – och de har inga gåvor med sig.
