Pensionsmyt 1 – 258 miljarder
Jag ser i mina flöden på sociala medier att frågan om de “stulna” pensionspengarna tagit fart igen. Det händer med jämna mellanrum.
Ibland låter det i debatten som att frågan är enkel.
Det är den inte.
Påståendet man hör är ganska rakt:
”Göran Persson stal 258 miljarder från pensionärerna.”
Det låter dramatiskt.
Och det är också därför det sprids så lätt.
Men om man skalar bort allt politiskt brummande och arga facebookinlägg så finns det egentligen tre olika saker som blandas ihop.
Pengar.
Bokföring.
Och politiskt ansvar.
Bakgrunden
När pensionssystemet gjordes om på 1990-talet var tanken att skapa ett system som stod mer på egna ben. Mindre beroende av statsbudgeten. Mer kopplat till vad som faktiskt betalas in.
Det beslutet togs inte av en regering.
Det togs av riksdagen.
Och det var en fempartiuppgörelse från början. Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Så långt är historien ganska tydlig.
Men när man gör om ett helt pensionssystem uppstår ett problem.
Man måste göra en bodelning.
Vem ska betala vad?
Staten hade tidigare stått för vissa kostnader som låg nära pensionssystemet. Till exempel delar av det som i dag är sjuk- och aktivitetsersättning.
När pensionssystemet renodlades flyttades delar av ansvaret till statsbudgeten.
Och då ansåg man att staten också skulle få en ekonomisk kompensation.
Här kommer de berömda miljarderna in.
Vad som faktiskt hände
Mellan 1999 och 2001 flyttades pengar från pensionssystemets buffertkapital, alltså AP-fonderna, till staten.
Inte i hemlighet.
Inte i ett nattligt beslut.
Utan genom riksdagsbeslut, propositioner och lag.
Beloppen såg ut ungefär så här:
45 miljarder år 1999.
45 miljarder år 2000.
155 miljarder år 2001.
Totalt 275 miljarder nominellt.
När man räknar om det till ett engångsvärde vid starten 1999 brukar summan anges som 258 miljarder kronor. Det är den siffra som fastnat i debatten.
Pengarna gick till Riksgäldskontoret och användes till att minska statsskulden.
Det var alltså inte så att någon tog pengarna ur en pensionskassa och stoppade dem i fickan.
Det var en statlig omfördelning inom offentlig sektor.
Men betyder det att kritiken är fel?
Nej.
Man ska vara ärlig med en sak.
Det här var ett stort beslut. Och stora beslut kan få konsekvenser.
I efterhand har flera analyser pekat på att överföringen kan ha varit för stor. När finanskrisen slog till 2008 var bufferten i pensionssystemet svagare än den annars hade varit.
Resultatet blev att den så kallade bromsen slog till 2010.
Pensionerna sänktes flera år i rad.
Det är alltså fullt rimligt att diskutera om politikerna gjorde rätt avvägning.
Men det är något helt annat än att säga att någon ”stal pensionerna”.
En sak till
I debatten framställs det ofta som att allt detta var Göran Perssons personliga projekt.
Det är en ganska kreativ historieskrivning.
Principbeslutet om pensionssystemet togs redan 1994. Då var Carl Bildt statsminister och Bo Könberg ansvarigt statsråd.
Göran Persson var visserligen statsminister när överföringarna genomfördes.
Men besluten var en del av ett mycket större reformpaket som flera partier stod bakom.
Det är sällan den delen nämns i Facebook-inläggen.
Vad är då den rimliga slutsatsen?
Att två saker är sanna samtidigt.
Ja.
258 miljarder flyttades från AP-fonderna till staten.
Men nej.
Det var inte en stöld.
Det var ett politiskt beslut inom ramen för pensionsreformen.
Man kan tycka att beslutet var fel. Man kan tycka att överföringen blev för stor.
Den diskussionen är fullt legitim.
Men historien blir inte mer sann för att man gör den enklare.
De 258 miljarderna är inte en myt.
Men berättelsen om att Göran Persson stal pensionärernas pengar är just det.
En politisk förenkling.
