Det är något som gått sönder.

Inte lite, inte tillfälligt, utan på djupet.

Vi har ett helt samhälle där unga människor springer åt fel håll, med full övertygelse om att de gör rätt. De jagar ett liv som i praktiken bara finns för ett fåtal, men de tror att det gäller dem. Alla ska bli vinnare. Alla ska bli fria. Alla ska bli rika. Och när alla tror det, då slutar ingen upp och frågar vem som faktiskt ska bära upp allt.

Arbetaren är borta. Inte i verkligheten, men i huvudet.

Ingen vill vara arbetare längre. Man är “på väg”. Man pluggar, man investerar, man bygger sitt varumärke, man optimerar sitt liv. Man är ett projekt. En produkt. En framtida framgångssaga.

Och under tiden står man där med en lön, ett schema, en chef och en kropp som ska hålla.

Det är nästan brutalt hur effektivt det här har blivit. Decennier av idéarbete, från näringslivet, från tankesmedjor, från hela den politiska högern, har satt sig. Budskapet är enkelt, upprepat, ständigt närvarande:

Tänk på dig själv. Satsa på dig själv. Skyll dig själv.

Och det värsta, det har fungerat.

Vi har fått en generation som inte längre ser klass. Som inte ser strukturer. Som inte ser makt. Men som däremot ser möjligheter överallt, även där de inte finns.

De tror att de är medelklass. Många tror att de är på väg mot övre medelklass. I verkligheten är de en löneutbetalning från problem. Ett jobb från stress. Ett sjukdomsfall från ekonomisk kris.

Men de röstar inte utifrån vad de är. De röstar utifrån vad de hoppas bli.

Och någonstans där lever fortfarande en gammal myt kvar.

Den om att om du bara kämpar tillräckligt hårt så kommer du lyckas. Att klassresan väntar runt hörnet. Att alla har chansen.

Men den drömmen håller inte ens där den föddes.

Den så kallade “amerikanska drömmen” har börjat spricka i sitt eget hemland. Möjligheten att göra klassresa minskar. Klyftorna växer. Tryggheten försvinner. Och ändå exporteras samma löfte hit, som om det fortfarande vore sant.

Skillnaden är att vi en gång hade något annat.

Ett samhälle som bar dig när du föll. Som gav dig en chans till, och en till. Där klassresan inte byggde på tur eller arv, utan på att vi drog åt samma håll.

Det är det som monterats ner.

Och vi märker det nu.

Stress. Skulder. Otrygghet. Ensamhet.

Ett samhälle där alla ska klara sig själva blir till slut ett samhälle där allt fler inte klarar sig alls.

Så frågan är inte om vi behöver tillbaka till ett solidariskt tänkande.

Det gör vi.

Frågan är hur.

För vi kan inte bara säga “organisera er” till människor som lärt sig att de inte behöver någon annan.

Vi kan inte bara prata klass med människor som aldrig fått språket för att förstå den.

Vi måste börja där människor faktiskt är.

Visa vad otryggheten kostar. Visa vad ensamheten gör. Visa att det där livet man jagar inte bara är svårt att nå, det är byggt på att andra inte gör det.

Och kanske viktigast av allt, våga punktera lögnen:

Du kommer inte bli rik.
Du kommer inte bli fri från arbete.
Du kommer inte investera dig ur ett system som är byggt för att du ska stanna kvar i det.

Men du kan få ett värdigt liv.

Ett tryggt liv.
Ett liv som håller.

Men inte ensam.

Du är inte ensam för att du misslyckats.
Du är ensam för att samhället gjorts om till en plats där du ska vara det.

Solidaritet är inte en nostalgisk idé från förr.

Det är den enda realistiska vägen framåt.

Men då måste vi sluta sälja den som moral.

Och börja visa den som överlevnad.