Det går att tycka illa om något utan att stå på torget varje gång
Vi lever i en tid då engagemang ofta mäts i synlighet. Om du inte lägger upp en bild, går i ett demonstrationståg eller postar en lång tråd på sociala medier, så misstänks du nästan för att inte bry dig. Men världen är större än våra flöden och människor kan bära fler tankar i huvudet samtidigt.
Jag har märkt ett mönster som återkommer, när man engagerar sig i en fråga, för klimatet, Palestina, Ukraina, Iran, vad som helst, kommer snart frågan varför skriver du inte om X då? Som om varje ställningstagande kräver ett abonnemang på alla samtidens tragedier.
Men det fungerar inte så. Engagemang är inte en prenumerationstjänst. Det är en känsla, en drivkraft, och ibland också en begränsad resurs. Att orka göra något kräver både tid och energi, och det betyder inte att man är likgiltig inför resten av världens lidande.
Dessutom finns det olika sätt att bidra. Någon organiserar demonstrationer. Någon annan skriver texter, utbildar, stöttar ekonomiskt, eller pratar med sina barn om världen. Ingen av dessa vägar är mer rätt än någon annan. Det är bara olika sätt att försöka påverka.
Jag tänker ofta att det vore hälsosamt om vi kunde ge varandra lite mer utrymme för olika former av engagemang. Att vi kan lita på att människor faktiskt kan bry sig, även när de inte ropar högst. Det går att vara djupt kritisk till en regim utan att ordna en protest. Det går att känna empati med ett folk utan att byta profilbild. Och det går att tycka illa om orättvisor utan att alltid stå på torget.
För ibland är det viktigaste inte att synas, utan att försöka förstå.