En kniv rakt in i det som en gång var självklart

Ibland låter det som att frågan är enkel.
Det är den inte.

Jag har suttit med i tillräckligt många samtal genom åren för att känna igen mönstret. Det börjar alltid likadant. Allvar i rösten. Ord som väger lite tyngre än vanligt.

Omvärldsläget.
Kriget.
Nato.
Ansvar.

Och man nickar. Klart man gör. Det är inga konstigheter i det. Världen ser ut som den gör och vi måste förhålla oss till den.

Men sen kommer nästa steg.
Samarbete.

Och när Ardalan Shekarabi börjar prata om att regera tillsammans med Moderaterna, då händer något i mig som är svårt att bortförklara. Det är inte ilska först. Det är mer som ett hugg.

Som att något man tagit för givet plötsligt inte längre gäller.

Det här är en fråga som väcker starka känslor. Inte för att folk är bakåtsträvare eller ovilliga att tänka nytt. Utan för att det handlar om riktning. Om vad vi faktiskt är.

För om man skalar bort allt politiskt grymtande så återstår en ganska enkel verklighet.

Moderaterna har inte ändrat sig i grunden.

De vill fortfarande sänka skatter, särskilt för de som redan har mest. De vill fortfarande försvaga fackets ställning. De vill göra arbetsmarknaden mer flexibel, vilket i praktiken ofta betyder mer otrygg för den som jobbar skift, går på visstid eller försöker hålla ihop livet i en mindre ort.

Det där är inte en detalj.
Det är själva kärnan.

Så när vi börjar prata om att styra tillsammans, då är det inte en fråga om tonläge eller ansvarstagande. Det är en fråga om innehåll.

Vad är det vi ska ge upp?

För det är alltid där det landar. Något måste bort. Något måste mjukas upp. Något måste offras för att få ihop det.

Och jag tänker på jobben. På industrin. På orter som Ludvika där det inte finns tio alternativ om fabriken drar ner. Där trygghet på jobbet inte är en ideologisk fråga utan en praktisk.

Kan man kompromissa om det?

Det är klart att politik ibland handlar om att hitta lösningar tillsammans. Ingen är naiv inför det. Men det är skillnad på att samarbeta i enskilda frågor och att börja sudda ut själva konfliktlinjen.

För det är där jag tror många känner igen sig nu. Den där känslan av att något glider.

Lite mindre tydlighet.
Lite mer mitten.
Lite mer förståelse för “marknaden”.

Och plötsligt står man där och undrar vad som egentligen skiljer.

Det där är inte stabilitet.
Det är något annat.

Och handen på hjärtat. När den här typen av samarbeten testas så är det sällan högern som tappar bort sig. De vet vad de vill. De håller i det.

Frågan är om vi gör det.

För Socialdemokratin byggdes inte för att vara bekväm. Den byggdes för att ta strid när det behövdes. För att stå upp för de som går till jobbet varje dag och får samhället att fungera.

Tar man bort den tydligheten, då blir det till slut bara förvaltning kvar.

Och ärligt talat.
När jag hör Ardalan Shekarabi prata om det här, då känns det inte som ett steg framåt.

Det känns som en kniv rakt in i det som en gång var självklart.