Ett land som monterar ner sin bildning monterar ner sin demokrati

Jag har funderat en del den senaste tiden på varför folkbildningen så ofta hamnar i skottlinjen. Det som byggt Sverige starkare verkar plötsligt ses som en kostnad som ska bort. När SD och partierna bakom Tidöavtalet skär ner på anslagen till folkbildningen väcks en fråga som är äldre än dagens budgetdebatter.

När högern ger sig på folkbildningen, är det av rädsla.

Rädsla för vad som händer när människor samlas, läser tillsammans och börjar förstå sin egen kraft. När arbetare lär sig sina rättigheter. När kvinnor organiserar sig. När människor ser sambandet mellan kunskap och inflytande.

Sveriges demokrati byggdes inte bara i riksdagen. Den byggdes i studiecirklar, i folkhögskolor, i Folkets hus. Där människor som saknade makt fick verktyg att ta den. Där idéer växte, där rörelser tog form, där röster blev starkare tillsammans än var och en för sig.

Det var genom bildning som kvinnor tidigt på 1900 talet organiserade sig och drev kampen för rösträtt. Det var genom bildning som arbetarrörelsen formade sina krav, sina ledare och sin framtid. Bildning ledde till organisering. Organisering ledde till förändring.

Men folkbildningen skapade mer än politisk kraft. Den skapade kultur. Hur många band har inte fått sin första replokal genom studieförbunden. Hur många musiker har inte vuxit fram i källare och studior som finansierats genom folkbildningen. Svensk musikexport är i dag en av våra starkaste näringar, men grunden lades ofta i en studiecirkel med enkla instrument och en ledare som trodde på unga människor.

Och allt är inte revolutionerande. Danskurser, körsång, hantverk, språkcirklar. Det förändrar kanske inte regeringar. Men det förändrar människors liv. Det bryter ensamhet, stärker självkänsla och förbättrar hälsa. Ett samhälle där människor rör på sig, möts och mår bättre är också ett samhälle med lägre vårdkostnader och starkare ekonomi. Folkhälsa är inte en sidofråga, det är en samhällsekonomisk investering.

Samtidigt ska vi vara ärliga. Folkbildningen har inte alltid varit perfekt. I vissa fall har lokaler upplåtits till grupper med extrema eller odemokratiska budskap. Högerextrema organisationer har försökt använda studieförbundens plattformar. Religiösa eller politiska aktörer med värderingar som strider mot jämställdhet och demokrati har fått utrymme. Ofta har det handlat om bristande kontroll eller godtrogenhet, inte om ideologiskt stöd. Det har varit fel och det har behövt rättas till.

Men att något ibland missbrukas är inte ett argument för att montera ner det. Det är ett argument för bättre uppföljning, tydligare krav och starkare ansvarstagande.

När anslagen nu minskar talas det om effektivisering och kontroll. Men i grunden handlar det om vilket samhälle vi vill vara. Ett där människor möts, lär och skapar tillsammans. Eller ett där de lämnas mer ensamma, mer passiva, mer beroende.

Folkbildning är inte ett särintresse. Det är demokratisk infrastruktur, kulturell motor och folkhälsoarbete i samma rörelse.

För i slutändan handlar det inte bara om studieförbundens budget. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Ett där människor växer tillsammans, eller ett där de hålls tillbaka.

Ett land som monterar ner sin bildning monterar ner sin demokrati.