Idag är det 40 år sedan Olof Palme mördades.

Jag var bara 15 år när det hände.

Jag minns att min första tanke var rätt omogen. Jag var mest sur över att träningen blev inställd. Det var det som kändes störst just då, ett inställt pass i en tonårings vardag. Men det tog inte lång tid innan allvaret hann ikapp. Jag började förstå vad som faktiskt stod på spel. Sverige hade förlorat sin statsminister. Någon hade skjutit rakt in i vår demokrati.

Den där kvällen förändrade något i oss. Tryggheten fick en spricka. Vi insåg att det vi byggt upp tillsammans inte är självklart. Det är inget som bara finns där. Det måste försvaras, varje generation.

Vi ska minnas vad Olof Palme betydde för vanligt folk. Han stod på arbetarnas sida och drev på för att bygga ut välfärden, så att ungar till industriarbetare och skiftjobbare skulle få samma chans som alla andra. Han såg till att det gick att plugga vidare även om morsan och farsan jobbade på golvet. Det öppnade dörrar som tidigare varit stängda för många av oss.

Tillsammans med arbetarrörelsen stärkte han den svenska modellen, byggd på samarbete mellan fack och parti, där vi genom våra fackföreningar förhandlar fram löner och villkor och tar gemensamt ansvar för industrins utveckling. Förskolan byggdes ut så att både kvinnor och män kunde jobba och försörja sig. Här spelade Lisbet Palme en viktig roll med sitt brinnande engagemang för barn och familjer.

Det handlade om att göra livet möjligt att leva, inte bara att överleva. Att ge människor frihet genom trygghet.

Internationellt var han orädd. Han sa ifrån mot krig och förtryck. Han stod upp för fred, frihet och solidaritet även när det blåste som hårdast. Han visade att man kan vara tydlig och stå stadigt i sina värderingar, även när det kostar.

För oss i IF Metall handlar hans arv om något väldigt konkret i vår vardag.

Jobb att gå till och en lön som går att leva på.

Trygga villkor och rätten att organisera sig.

Möjligheten att utbilda sig mitt i livet när industrin ställer om.

Ett samhälle där vi inte lämnar varandra bakom oss när tiderna blir tuffa.

Detta är inte historia i en bok. Det är vår verklighet. Det är det vi förhandlar om, det vi försvarar, det vi bygger vidare på.

Men det kommer inte av sig självt. Det kräver att vi håller ihop. Att vi tar ansvar. Att vi vågar ta strid när det behövs. Och i en tid där klyftorna växer och sammanhållningen prövas behöver vi den insikten mer än någonsin.

När vi minns Olof Palme idag gör vi det med respekt, men också med beslutsamhet. Du som är förtroendevald, du som tar diskussionen i fikarummet, du som står upp för kollektivavtalet, du bär samma grundidé, att samhället blir starkare när vanligt folk får makt över sina liv.

Så fortsätt. Fortsätt stå upp för det du tror på. Fortsätt försvara solidariteten. Fortsätt bygga det starka samhället, på arbetsplatsen och i politiken.

Det är så vi hedrar honom. Genom att inte backa. Genom att hålla ihop. Genom att fortsätta kämpa för ett Sverige där arbete, rättvisa och gemenskap går först.