När hat blir vardag

Det finns en bekväm lögn vi gärna intalar oss, att det som hände på 30-talet var något unikt. Något som krävde extrema människor och extrema omständigheter. Något som inte kan hända här, inte nu, inte bland oss.

Det stämmer inte.

Hat byggs inte av plötsliga utbrott av ondska. Det byggs av helt vardagliga mekanismer, sådana som känns rimliga i stunden. Det börjar med att människor delas upp i “vi och dom”. Inte som individer, utan som kategorier. Och i samma ögonblick börjar empatin bli selektiv.

Det här mönstret går långt tillbaka. Under digerdöden på 1300-talet spreds rykten om att judar låg bakom pesten. Resultatet blev pogromer och massmord runt om i Europa. Inte för att det fanns någon sanning, utan för att människor behövde en förklaring och någon att skylla på.

Samma logik återkom under Förintelsen. Där började det inte med läger, utan med propaganda, lagar och stegvis avhumanisering. Judar gjordes till ett problem som skulle lösas. När det språket väl satt, blev också handlingarna möjliga.

Vi såg samma mekanismer i Bosnien på 90-talet. Grannar som levt sida vid sida började se varandra som fiender. Inte spontant, utan efter år av propaganda, rädsla och systematisk uppdelning. Kulmen blev Srebrenica.

Och i Rwanda 1994 kallades tutsier för “kackerlackor” i radio. Det är ett klassiskt steg. När människor inte längre ses som människor, blir våld plötsligt möjligt att rättfärdiga.

Det här följer ett mönster. Upprepning gör lögner till sanningar. Rädsla ger dem kraft. Och steg för steg flyttas gränsen för vad som anses acceptabelt.

Det är därför det är så farligt att tro att vi står utanför.

För vi gör inte det.

Titta på vår egen samtid.

Antisemitism finns kvar, även i Sverige. Gamla konspirationsteorier om judar som kontrollerar ekonomi och makt dyker upp igen i nya former. Judiska församlingar lever med hot. Och gång på gång kopplas enskilda judar till en stat de inte representerar.

Samtidigt ser vi hur muslimer reduceras till en homogen grupp. Individer blir till en kategori. Problem kopplas till identitet. Retoriken glider från kritik av handlingar till misstänkliggörande av människor.

Det betyder inte att allt är samma sak. Men mekanismerna är det.

Och det är där det blir obekvämt.

Titta på konflikten mellan Israel och Palestina. Där ser vi hur samma logik driver utvecklingen åt fel håll. Människor reduceras till symboler. Säkerhet används som argument för åtgärder som drabbar civila brett. På andra sidan växer hat, trauma och hämndbegär som i sin tur göder nästa våg av våld.

Man kan vara tydligt emot Hamas terror och samtidigt vara lika tydlig med att palestinska civila inte är legitima mål. Man kan kritisera Israels politik utan att för den skull acceptera antisemitism. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom, det är precis den konsekvensen som krävs om man faktiskt menar allvar med människovärdet.

Först slutar man se människor som individer.
Sedan gör man dem till ett problem.
Till slut känns det rimligt att de försvinner.

Det är så det börjar. Varje gång.

Det finns en enkel princip som ofta glöms bort. Antingen gäller människovärdet alla, eller så gäller det ingen. Man kan inte vara emot antisemitism men blunda för hat mot muslimer. Man kan inte försvara vissa civila men relativisera andras lidande. Man kan inte välja när ens principer ska gälla beroende på vem som drabbas.

Det är där det börjar spricka. Och det är där historien börjar röra på sig igen.

Det farliga är inte att de här mekanismerna finns. Det farliga är när vi vänjer oss vid dem. När vi slutar reagera. När vi börjar förklara bort. När vi tänker att just det här fallet är annorlunda.

För det är det nästan aldrig.

Och någonstans mitt i allt det här finns en nästan provocerande enkel fråga:

Ska det vara så jävla svårt för folk att bara leva, samexistera och hålla sams?