När verkligheten knackar på…

Jag ser dem ibland, MAGA-republikaner med namn som brukar eka i medierna, börja undra vad som egentligen händer i USA med ICE, med gränspolitiken, med utrikespolitiken, med allt annat som har blivit vardag sedan de röstade för förändring. De ställer frågor som om de just klivit av buss från Mars, som om de inte hört exakt vad den politiska kursen innebar, som om de inte alls förstått vad de röstade på.

Det är ett typiskt fall av något vi sett om och om igen, inte bara i USA utan också i Europa och Sverige, där ytterhögerns röster vuxit och tagit plats i politiken. Människor röstar på något med en känsla av uppror eller frustration men tänker inte hela vägen innan de lägger sin röst. Sedan undrar de vad fan det är som händer, överraskade över att verkligheten faktiskt motsvarar det de blev varnade för, det de blev lovade, det de såg i kampanjens alla löften om förändring.

Jag kan förstå känslan av att vara missnöjd med det politiska etablissemanget, jag delar många gånger den frustrationen med människor runt omkring mig. Men det finns en skillnad mellan att vara besviken på systemet och att rösta på politiska projekt som bygger på hat, exkludering, nationalism, som sviker de mest utsatta och som ger mer makt åt redan mäktiga. För mig, som demokratisk socialist och fackligt engagerad, handlar politik om att bygga solidaritet, att se varandra som medmänniskor, att kämpa för bättre villkor för alla, inte bara de som redan har det bra.

När folk som tidigare hyllat hårdare tag mot invandrare eller auktoritära ledare plötsligt ställer frågor om varför gränspolisen agerar som den gör, eller varför USA:s utrikespolitik ser ut som den gör, då ser jag ett mönster av efterhandskonstruktion. De hör ord om lag och ordning, de hör löften om trygghet, de hör retorik om att återta makt, men de reflekterar inte över innehållet förrän efteråt när konsekvenserna står där i ljuset av verkligheten.

Och det är här vi i Europa och i Sverige ser en liknande utveckling med ytterhögerns framväxt. Folk röstar på kraftfulla budskap om att ta tillbaka kontrollen, om att sätta gränser, om att värna det egna, och sedan blir de förvånade när det politiska resultatet innebär mer splittring, mer aggression, mer politisk polarisering, mer misstro mot varandra. Det är som om många missar att läsa det finstilta, att tänka ett varv till, att ställa kritiska frågor innan de trycker på knappen i vallokalen.

Politik formar samhället på riktigt. Varje röst har konsekvenser. Därför är det så farligt när politiska budskap förenklas till slagord och när väljare reduceras till röstande konsumenter som reagerar på känslor snarare än att tänka kritiskt och långsiktigt. Att undra vad som händer efter att man röstat är rimligt. Att bli förvånad över att det faktiskt blev som det var sagt, det är mer problematiskt.

Vi behöver en politik som tar ansvar för helheten, som förstår sammanhang, som bygger rättvisa och solidaritet, inte politik som säljer enkla svar på komplexa problem. Och vi behöver väljare som inte bara reagerar, utan som reflekterar, som ser bortom retoriken och faktiskt funderar på vad deras röst leder till. För i slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill leva i, och vilket samhälle vi lämnar efter oss till nästa generation.