Principer tills makten lockar mer
Det finns ett återkommande mönster i svensk politik.
Först kommer de högtidliga principerna. Sedan kommer verkligheten. Och märkligt nog är det nästan alltid principerna som får flytta på sig.
Liberalerna öppnar nu för att Sverigedemokraterna kan ta plats i en framtida regering.
Det är i sig ett ganska anmärkningsvärt besked. Inte för att svensk politik förändras. Det gör den hela tiden. Utan för att just detta under lång tid beskrevs som fullständigt otänkbart.
Det handlade om värderingar.
Principer.
Politisk anständighet.
Stora ord.
Ord som användes med en sådan självklarhet att man nästan fick intrycket att de var huggna i sten.
Man ska vara ärlig med en sak. När politiker använder den typen av språk gör de det av en anledning. Det är ett sätt att markera moralisk ryggrad. Att signalera till väljarna att här finns en gräns som inte går att flytta.
Sedan går det några år.
Och plötsligt är samma gräns inte bara flyttbar utan i praktiken bortplockad.
Nu talas det om ansvarstagande. Om att ta hänsyn till det politiska läget. Om att samarbeta för landets bästa. Det är nya formuleringar. Lite mer nedtonade. Lite mer tekniska.
Men om man skalar bort allt politiskt buller så återstår något ganska enkelt.
Man har ändrat sig.
Det i sig är inget konstigt. Politik förändras. Läget förändras. Partier tvingas ompröva saker. Det är en del av spelet.
Problemet är något annat.
Det är sättet det görs på.
För ingen säger rakt ut att de där tidigare principerna visade sig vara mer flexibla än man först påstod. Ingen säger att verkligheten till slut vägde tyngre än de högtidliga formuleringarna.
I stället låtsas man som om den nya positionen egentligen alltid varit den rimliga.
Det är där irritationen uppstår.
För väljare är inte dumma. Folk minns. De minns presskonferenserna. De minns formuleringarna om värdegrund och politisk anständighet. De minns alla gånger då just detta beskrevs som en gräns som aldrig fick passeras.
Och nu.
Nu är den plötsligt ganska förhandlingsbar.
Ibland måste man faktiskt säga det uppenbara. Om principer försvinner så fort makten kommer inom räckhåll så var de kanske inte så mycket principer från början.
Då var de retorik.
Dekorationer.
Politiska rekvisita som plockas fram när man behöver markera avstånd och stoppas undan när regeringskansliet börjar kännas inom räckhåll.
Man kan förstås kalla det realism. Många gör det. Politik handlar trots allt om kompromisser. Om makt. Om att navigera i ett parlamentariskt landskap som sällan är särskilt bekvämt.
Men då kunde man börja där.
Man kunde säga det från början.
Att politik ibland handlar mindre om värdegrund och mer om mandat. Mindre om moraliska linjer i sanden och mer om vem som faktiskt kan bilda regering.
Det hade åtminstone varit ärligare.
För när allt kommer omkring verkar principer i svensk politik ha en ganska märklig egenskap. De presenteras som fundament. Något orubbligt.
Men när makten kommer nära visar de sig ofta vara något helt annat.
Engångsartiklar.
Principer i svensk politik tycks fungera lite som plastbestick från en lunchlåda.
De är stabila så länge de ligger kvar i förpackningen.
Men så fort de ska användas på riktigt går de av.
