Sluta bråka om smulorna och börja prata om vem som äger bageriet

Har du också märkt hur otroligt duktiga vi har blivit på att hata fel personer? Det är nästan imponerande. Om vi la hälften så mycket energi på att förstå ekonomiska strukturer som vi lägger på att gapa i kommentarsfält om dieselpriser och kepsar i klassrummet så hade vi förmodligen haft en fyradagarsvecka och guldpläterade välfärdssystem vid det här laget.

Istället har vi förvandlat det offentliga samtalet till en sorts gladiatorspel för amatörer. I ena hörnan ser vi den fattiga pensionären som får höra att hennes garantipension äts upp av nyanlända. I den andra ser vi invandraren som pekas ut som roten till allt från vårdköer till dåligt väder. Det är en perfekt iscensatt konflikt där två grupper som båda kämpar för att få vardagen att gå ihop förväntas slåss om de smulor som fallit ner från de välmåendes bord.

En buffé av pseudokonflikter

Men varför stanna där? Listan över våra trendiga pseudokonflikter kan göras lång:

Stad mot land. Där storstadsakademiker med surdegskultur ställs mot landsbygdens folk i en kamp om vem som är mest äkta.

Generation mot generation. Där fyrtiotalisterna beskylls för att ha bränt upp planeten medan de unga får höra att de är lata narcissister som inte kan koka ett ägg utan en tutorial på Tiktok.

Elbilisten mot dieseldyrkaren. En strid om livsstilsmarkörer som får oss att glömma att det är ett fåtal storföretag som står för den absoluta majoriteten av utsläppen.

Det är genialt, eller hur? Så länge vi är upptagna med att recensera varandras kulturella identiteter eller bråka om vem som har rätt till flest parkeringsplatser så slipper vi prata om det som faktiskt betyder något.

Den stora tystnaden: Arbete mot Kapital

Bakom denna rökridå av identitetspolitik och kulturkrig döljer sig den verkliga konflikten. Den som är så fundamental att den nästan blivit osynlig: Konflikten mellan arbete och kapital.

Det här är inte någon ny fräsch spaning från en söderpodd. Det är urkonflikten. Den har funnits sedan den första människan satte upp ett stängsel och sa att det här är mitt men du får jobba på det om jag får hälften av det du skapar.

Medan vi bråkar om huruvida henpronomen är slutet på civilisationen eller om pensionärerna får för mycket gräddtårta har kapitalet gjort en rusch. Vinsterna i storbolagen slår rekord, direktörernas bonusar når stratosfären och klyftorna växer snabbare än en fuktfläck i en hyresrätt. Ändå är det knäpptyst. Att prata om klass eller ägarstrukturer idag anses nästan lite omodernt. Lite sjuttiotal?

Vakna ur dvalan

Det är dags att vi slutar agera nyttiga idioter i den här teatern. De som sitter på kapitalet gnuggar händerna varje gång vi börjar kasta paj på varandra över etniska eller kulturella gränser. Varför? För att så länge vi tittar åt sidan ser vi inte hur de flyttar pengarna till nästa skatteparadis.

Vi måste börja ställa de obekväma frågorna igen:

1. Vem tjänar på att vi ställs mot varandra?

2. Varför ökar produktiviteten men inte lönerna i samma takt?

3. Varför äger en procent av befolkningen mer än resten av oss tillsammans?

Det är dags att vi slutar tjafsa om vem som sitter på vilken plats i bussen och istället frågar oss vem som faktiskt äger bussbolaget och varför de inte har betalat skatt på tio år.

Börja rikta ilskan uppåt istället för åt sidan. Först då kan vi börja prata om en verklig förändring.