Tidöregeringens skattebroms är ett ideologiskt vägval

Nyligen presenterades ännu en utredning från Tidöregeringen. Den här gången gäller det förslaget om en så kallad skattebroms.

Namnet låter nästan tekniskt. Lite neutralt. Nästan som något som hör hemma i en ekonomisk manual.

Men i verkligheten handlar det om något betydligt mer politiskt.

För vad innebär förslaget i praktiken? Jo, att kommuner och regioner ska kunna straffas om de höjer skatten för att klara av att finansiera skola, sjukvård och äldreomsorg. Alltså om de försöker göra sitt jobb.

Samtidigt har regeringen dragit ned på statens finansiering av just välfärden. Pengar som tidigare gick till kommuner och regioner har i stället använts till skattesänkningar, inte minst för dem som redan har mest.

Resultatet blir ett minst sagt märkligt upplägg.

Staten drar undan resurserna, men förbjuder i praktiken kommunerna att själva försöka lösa situationen. Man skulle nästan kunna tro att tanken är att välfärden ska gå på knäna.

Och kanske är det också precis det som är tanken.

För det här är inte någon teknisk reform. Det är ren ideologi.

Tidöpartierna har lagt i högväxel för att förändra Sverige i grunden. Steg för steg försöker man göra oss mer lika USA, där välfärden är svagare, ojämlikheten större och där plånboken i praktiken avgör vilken vård, skola och omsorg du får.

Det är ett ideologiskt projekt för att montera ned den gemensamma välfärden och ersätta den med något helt annat. En nattväktarstat där staten i princip ska stå för polis och försvar, medan resten lämnas över till marknaden och privata aktörer.

I den politiken är skattebromsen bara ännu ett verktyg.

När staten drar undan resurser från välfärden samtidigt som kommuner och regioner förbjuds att själva stärka finansieringen, då är konsekvensen inte särskilt svår att räkna ut. Skolan pressas. Äldreomsorgen pressas. Sjukvården pressas.

Och när kvaliteten försämras kommer nästa argument nästan av sig själv.

“Det offentliga klarar ju inte det här.”

Det är ett ganska välkänt politiskt trick. Först svälter man systemet. Sedan pekar man på problemen och säger att marknaden måste ta över.

Jag säger nej till den utvecklingen.

För mig är välfärden inte vilken budgetpost som helst. Den är själva fundamentet i det samhällskontrakt som byggt Sverige starkt. När människor vet att sjukvården fungerar, att barnen får en bra skola och att äldre får en värdig omsorg, då skapas också den tillit som håller ihop ett samhälle.

Det är därför Sverige behöver gå i motsatt riktning.

Vi behöver en nationell skattereform där vi gemensamt tar ansvar för välfärden. Statsbidragen måste indexeras så att de följer inflation och befolkningsförändringar. Det kommunala utjämningssystemet måste stärkas så att människor får jämlik välfärd oavsett om de bor i Dorotea eller i Österåker.

Och ja, de som har störst resurser måste också bidra mer.

Det är faktiskt inte särskilt radikalt.

Det är bara grundläggande samhällsbygge.

Ett samhälle ska inte byggas på egoism och marknadslogik.

Det ska byggas på solidaritet.

Av var och en efter förmåga.
Åt var och en efter behov.