Timbro kan behålla sina teorier, vi väljer levande replokaler och folkbildning i Dalarna

Jag följer debatten i Dala-Demokraten mellan Tomas Eneroth från ABF och Adam Danieli från Timbro och känner att jag måste lägga mig i. För det här handlar inte bara om ideologi, det handlar om framtiden för Dalarna.

När Timbro och Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos drömmer om sitt ”Tidö 2.0” är det inte frihet de erbjuder Dalarna, det är tystnad. Deras politik betyder stängda studielokaler, nedlagda replokaler och färre mötesplatser i ett län där varje öppen dörr redan betyder allt för gemenskapen.

För Timbro är folkbildning ett ”slöseri”. De vill att marknaden ska avgöra om människor får bilda sig, spela musik eller lära sig svenska. De kallar det frihet. I verkligheten betyder det att bara den som har råd får plats. Den teorin kanske låter rimlig på ett seminarium i Stockholm, men i Dalarna fungerar den inte alls.

Studieförbunden är en del av vår demokratiska infrastruktur. Det är där ungdomar i Borlänge och Ludvika står på scen för första gången. Det är där nyanlända i Falun lär sig svenska, pensionärer i Säter går IT-kurs istället för att fastna i ensamhet och hyresgäster i Avesta lär sig preppa tillsammans. Det är där kursen i odling faktiskt blir av. Den som kallar det här ”hobbyverksamhet” har inte förstått hur ett samhälle håller ihop.

När Tidöpartierna skär ned på folkbildningen slår det rakt in i människors vardag. Över 20 000 ungdomar riskerar att förlora sina replokaler. Språkcirklar för nyanlända försvinner. Studiecirklar som bryter äldres ensamhet tystnar över en natt. I fyra av tio kommuner tvingas studieförbund stänga sina lokaler, allra mest i landsbygdskommuner där ABF-lokalen ofta är den enda samlingsplatsen som finns kvar. Det här är ingen effektivisering. Det är en nedmontering av civilsamhället.

Timbro säger att Sverige är ”internationellt unikt” för sitt stöd till folkbildningen, som om det vore något pinsamt. Men det är just den unika folkrörelsetraditionen som byggt vårt land. Det är i studiecirklar, föreningslokaler och bystugor som tilliten vuxit fram. Vill vi verkligen efterlikna länder där kultur, bildning och gemenskap är en klassfråga, eller vill vi fortsätta vara ett land där alla kan delta, oavsett plånbok?

Timbros svar är alltid detsamma: bort med bidragen, ned med skatterna. Men vem blir fri då? Inte ensamstående i Vansbro. Inte ungdomar i Mora. Det är de redan rika som får mer handlingsutrymme, medan resten får stå utanför och titta på. Frihet utan gemensamt ansvar är ingen frihet. Det är bara den starkastes rätt.

Och ironin är total. För medan Timbro predikar om ”bidragsberoende” lever de själva gott på hundratals miljoner i stöd från Svenskt Näringsliv. De moraliserar över skattepengar till folkbildning, samtidigt som deras egen opinionsbildning finansieras av vanliga löntagares arbete. Det säger allt om vilka intressen de egentligen försvarar.

När misstro, konspirationer och polarisering växer behövs mer folkbildning, inte mindre. Vi behöver fler platser där människor möts över klass-, ålders- och generationsgränser. Vi behöver fler samtal i cirkellokaler, inte fler skyttegravar på sociala medier.

Valet 2026 blir också ett val om folkbildningen. Antingen väljer vi ett Timbro- och SD-alternativ där kulturen tystnar och civilsamhället försvagas. Eller så väljer vi att stärka studieförbund, föreningsliv och demokratiskt engagemang, och hålla ihop både Dalarna och Sverige.

För oss som faktiskt bor här, lever här och vill att barn, ungdomar och äldre ska ha någonstans att gå, är valet enkelt. Timbro får behålla sina teorier. Vi väljer levande folkbildning.