Vänsterpartiets farliga reflex: att runda parterna när det tar emot
Det finns en gammal princip i Sverige som ibland tas för given.
Att politiken sätter ramarna.
Men att parterna gör jobbet.
På arbetsmarknaden är det självklart. Fack och arbetsgivare förhandlar fram löner, arbetstider och villkor. Politikerna bestämmer inte lönepåslag i riksdagen. Det hade de flesta i Sverige reagerat ganska kraftigt på.
Men när man tittar på vissa politiska utspel börjar man undra om alla verkligen är lika övertygade om den ordningen.
Nu är det hyresmarknaden som står i centrum. Vänsterpartiet föreslår ett lagstadgat stopp för hyreshöjningar medan systemet ses över.
Bakgrunden är lätt att förstå. Många hushåll har fått det betydligt tuffare de senaste åren. Matpriserna har dragit iväg. Räntorna har stigit. Elräkningar har blivit något som folk faktiskt sitter och räknar på vid köksbordet.
Och så kommer hyreshöjningar ovanpå det.
Det är klart att människor reagerar. Man behöver inte gå längre än till trapphuset eller fikabordet för att höra samma sak.
Men man ska vara ärlig med en sak.
Frustration räcker inte som argument för att riva upp system som faktiskt är byggda för att hantera just sådana här situationer.
Hyror i Sverige sätts nämligen inte av politiker genom beslut i riksdagen. De förhandlas fram mellan Hyresgästföreningen, fastighetsägarna och de kommunala bostadsbolagen. Det är ett system där parterna förväntas ta ansvar, bråka, kompromissa och till slut landa i något som fungerar i verkligheten.
Det är i grunden samma logik som på arbetsmarknaden.
Och det är ingen slump.
Den svenska modellen bygger på att beslut tas så nära verkligheten som möjligt. Av organisationer som faktiskt lever med konsekvenserna. Inte av politiker som sitter några kvarter bort från Rosenbad och försöker styra detaljer.
Det betyder inte att systemet alltid fungerar perfekt. Det gör det inte. Förhandlingar kan köra fast. Resultat kan kännas orättvisa. Och ibland går saker långsamt.
Men alternativet är något helt annat.
Att politiken börjar kliva in och bestämma nivåerna själv.
Tittar man på Vänsterpartiets politik ser man att det här inte är någon engångsföreteelse. Det finns ett ganska tydligt mönster.
Arbetstiden är ett exempel. Partiet driver frågan om lagstadgad arbetstidsförkortning. Officiellt säger man ofta att det helst ska lösas genom förhandlingar. Men budskapet är samtidigt tydligt. Om parterna inte levererar det politiken vill ha ska staten kliva in.
Diskussionen om EU:s minimilöner är ett annat exempel. När frågan var som hetast stod svenska fack och arbetsgivare ovanligt eniga. Båda sidor såg riskerna med att öppna dörren för lagstadgade löner. Ändå valde Vänsterpartiet en linje som i praktiken riskerar att flytta makt bort från kollektivavtalen.
Bemanningsbranschen är ytterligare ett område där lösningen ofta presenteras i form av lagstiftning, trots att flera fackförbund försöker hantera problemen genom avtal.
Man börjar ana ett mönster.
Så fort verkligheten blir besvärlig dyker samma reflex upp.
Politiken ska ta över.
Men om man skalar bort allt politiskt buller handlar den svenska modellen om något ganska enkelt.
Ansvar.
Organisationer som representerar människor i arbetslivet och på bostadsmarknaden ska själva förhandla fram lösningar. Det är ibland stökigt. Ibland irriterande. Och ibland tar det tid.
Men det är också därför systemen fungerar. De är förankrade hos dem som faktiskt berörs.
När politiken gång på gång kliver in i de här processerna händer något över tid. Makt flyttas. Lite i taget.
Till slut sitter besluten någon annanstans än vid förhandlingsbordet.
Och då har vi lämnat den modell som byggt mycket av Sveriges stabilitet på arbetsmarknaden och i samhällsekonomin.
Förslaget om ett lagstadgat hyresstopp är inte bara ett enskilt politiskt utspel. Det är ännu ett uttryck för en politisk reflex där staten ska kliva in så fort något skaver.
Men den vägen leder bort från den svenska modellen.
Och det är en modell som är värd att försvara. Även när det blåser.
