| | |

Det är plånboken arbetsdagen och karensavdraget, era nötter!

Nu är valrörelsen tydligen igång på riktigt. Och som på beställning börjar Tidöpartierna prata om ungefär allt utom det som faktiskt märks i människors vardag.

Det ska pratas kulturkrig, invandring, burkor, identitet, svenska värderingar och diverse annat som garanterat får kommentarsfälten att koka. Det är praktiskt, för då slipper man prata om ekonomin. Man slipper prata om arbetslösheten, välfärden och om människor som fortfarande vänder på varenda krona efter några år av skenande matpriser, räntor och hyror.

Och framför allt slipper man prata om klass.

För klassamhället finns kvar, hur mycket högern än försöker låtsas att alla svenskar tillhör en enda stor medelklass med villa, två hyggliga löner och möjlighet att jobba hemifrån när halsen börjar klia.

Vi som jobbar i industrin vet att verkligheten ser annorlunda ut. En transformator monterar inte sig själv för att montören känner sig lite krasslig. Lastbilen lastar inte sig själv, vårdbiträdet kan inte hjälpa den gamla via Teams och svetsaren kan inte ta med sig jobbet till köksbordet. Undersköterskan kan inte skriva i chatten att hon kör hemifrån idag.

Ändå är det just de människor som måste vara på jobbet som straffas ekonomiskt när de blir sjuka. Därför är frågan om karensavdraget så förbannat viktig.

Det handlar inte bara om några hundralappar hit eller dit. Det handlar om vilken syn man har på arbete och människor. För den som tjänar bra och kan jobba hemifrån är en förkylning kanske mest ett irritationsmoment. För den som måste stämpla in för att kunna göra sitt jobb kan samma förkylning innebära ett rejält hål i lönen.

Det är en klassfråga. Punkt.

Och när högern säger att det blir för dyrt att avskaffa karensavdraget måste man faktiskt fråga sig, dyrt för vem?

Det verkar sällan vara för dyrt med skattesänkningar som framför allt gynnar dem som redan har gott om pengar. Det verkar gå att hitta miljarder till både det ena och det andra. Men när en industriarbetare, vårdanställd, busschaufför, lagerarbetare eller butiksanställd ska slippa få en ekonomisk käftsmäll för att kroppen säger ifrån, då plötsligt ska varenda krona räknas.

Och så kommer det gamla vanliga argumentet. Folk kommer fuska.

Jaha.

Det är fascinerande hur snabbt vissa borgerliga debattörer börjar misstänka vanligt folk för fusk när trygghetssystemen diskuteras. Samtidigt tycks samma misstänksamhet försvinna någonstans på vägen upp genom inkomstskikten.

Jag utgår hellre från att människor vill göra rätt för sig tills motsatsen är bevisad. De flesta människor vill arbeta. De vill betala hyran, ha mat på bordet och kanske några kronor kvar när månaden är slut. Trygghet gör människor starkare. Otrygghet gör inte människor friskare, flitigare eller mer produktiva.

Det borde egentligen vara självklarheter.

Samma sak gäller ekonomin i stort. Ger man mer pengar till den som redan har väldigt gott om pengar finns det en ganska stor chans att pengarna hamnar på ett konto, i aktier eller någon annanstans i kapitalet. Ger man däremot mer pengar till den som räknar dagarna till löning används de. På mat, kläder, en trasig tvättmaskin, ungarnas fritidsaktiviteter eller kanske en middag ute för första gången på länge. Pengarna går tillbaka ut i ekonomin.

Det är därför jämlikhet inte bara handlar om rättvisa. Det är också förbannat vettig ekonomisk politik.

Pengar är lite som gödsel. De gör betydligt större nytta när de sprids än när de samlas på hög.

Men Tidöhögern verkar fortfarande tro att vägen till ett rikare Sverige går genom att göra de redan välbeställda lite mer välbeställda och hoppas att resten ordnar sig. När det inte gör det kan man alltid börja prata om något annat, gärna något som gör människor förbannade på varandra.

Där är kulturkriget perfekt. För medan arbetaren och grannen bråkar om vem som är mest svensk behöver ingen fråga varför välfärden går på knäna, varför arbetslösheten är hög eller varför den som blir sjuk fortfarande ska betala för det ur egen ficka.

Och visst, jag är socialdemokrat. Ingen lär väl trilla av stolen av förvåning över det. Jag tycker att människor som arbetar ska ha trygghet, att den som blir sjuk ska kunna stanna hemma utan att fundera på om familjens ekonomi klarar det och att arbetslöshet ska bekämpas, inte administreras.

Jag tycker också att skattepengar till välfärden ska gå till välfärd, inte försvinna iväg som vinst till någon koncern. Och jag tycker att ekonomisk politik ska bedömas efter hur den fungerar för vanligt folk, inte efter hur många miljardärer ett land lyckas producera.

Det är egentligen ganska gammaldags socialdemokratiskt. Arbete, trygghet, jämlikhet och solidaritet.

Kanske är det just därför Tidöpartierna så gärna vill att valrörelsen ska handla om något annat.

Så när Ebba Busch, Jimmie Åkesson och resten av Tidögänget börjar prata om ”svenska folket” tänker jag fortsätta ställa den betydligt tråkigare frågan, hur har svenska folket det?

Inte i talarstolen, på sociala medier eller i något jävla utspel, utan på verkstadsgolvet, äldreboendet, lagret, bygget, bussen och i kassan på ICA.

Hur mycket finns kvar på kontot den 25:e? Vad kostar det att bli sjuk? Finns det folk nog på arbetsplatsen? Orkar kroppen fram till pensionen? Och finns tryggheten där den dagen någonting går åt helvete?

Det är politik för mig.

Tidöhögern får gärna fortsätta med sitt kulturkrig. Jag tänker prata klass.

Och jag tänker tjata om karensavdraget tills det är borta. 

Similar Posts