Från folkrörelse till civilsamhälle, och vägen tillbaka
Ibland avslöjar ett enda ord att något större har förändrats.
Under större delen av 1900-talet talade arbetarrörelsen om folkrörelser. Fackföreningar, politiska partier, studieförbund, kooperationen och nykterhetsrörelsen beskrevs som delar av en gemensam folkrörelsetradition. Det var människor som organiserade sig tillsammans för att förändra sina villkor och i förlängningen förändra samhället.
Idag hör vi istället allt oftare ordet civilsamhälle.
Det är ett bredare och mer neutralt begrepp. Det omfattar allt från idrottsföreningar och kulturföreningar till välgörenhetsorganisationer och stiftelser. Det är inget fel på civilsamhället. Tvärtom. Men när arbetarrörelsen börjar beskriva sig själv som en del av civilsamhället snarare än som en folkrörelse händer något med självbilden.
Skillnaden är större än man först kan tro.
En folkrörelse är inte bara en organisation. Den är ett sätt att utöva demokrati. Den bygger på att människor deltar, fattar beslut, tar ansvar och tillsammans driver förändring.
Civilsamhället beskriver främst var en organisation befinner sig, mellan staten och marknaden. Folkrörelsen beskriver hur människor agerar och varför de organiserar sig.
Kanske är det därför ordet folkrörelse känns mer levande.
När jag funderar över varför förändringen skett tror jag att det finns flera förklaringar.
Människor organiserar sig annorlunda idag. Färre går på möten. Partier och föreningar har tappat medlemmar. Engagemanget är ofta kortare och mer inriktat på enskilda frågor. Samtidigt har många organisationer blivit mer professionaliserade med anställda kommunikatörer, projektledare och verksamhetsutvecklare.
Det är inte nödvändigtvis fel. Men det innebär att avståndet mellan organisationen och medlemmarna ibland växer.
Samtidigt har vi fått en samhällsutveckling där människor allt oftare betraktas som kunder istället för medborgare. Väljare istället för deltagare. Följare istället för medlemmar.
Det märks även i arbetarrörelsen.
Vi har blivit skickligare på att kommunicera än på att organisera.
Vi producerar kampanjer, filmer, inlägg och budskap. Men ibland glömmer vi att de största framgångarna i arbetarrörelsens historia aldrig skapades av kommunikation ensam.
De skapades av människor som samlades i möteslokaler, studiecirklar och fackexpeditioner. Människor som lärde sig mötesteknik, skrev motioner, tog uppdrag och byggde gemenskap.
Folkrörelsen var aldrig något som kunde konsumeras.
Den var något man gjorde.
Kanske är det också där vägen tillbaka finns.
Inte genom att nostalgiskt drömma om en svunnen tid utan genom att återupptäcka det som gjorde folkrörelserna starka från början.
Folkbildning.
Gemenskap.
Ansvar.
Deltagande.
Vi behöver färre människor som passivt följer och fler som aktivt deltar.
Färre som betraktar demokratin som en tjänst som levereras av andra och fler som ser den som ett gemensamt arbete.
Demokrati är nämligen inte något man har.
Den är något man gör.
Detsamma gäller folkrörelser.
De existerar inte i stadgar, verksamhetsplaner eller organisationsscheman. De existerar bara så länge människor väljer att engagera sig tillsammans.
När vi slutar göra folkrörelse återstår bara organisationen.
Och det är en ganska fattig ersättning för det som en gång byggde Sverige.
