Om det nu finns jobb åt alla, varför får inte människor dem?

Det finns ett argument som återkommer gång på gång när arbetslöshet diskuteras.

“Det finns jobb. Den som verkligen vill arbeta får ett jobb.”

Det låter enkelt. Nästan för enkelt.

För om det verkligen vore så, då är det faktiskt märkligt att arbetslöshet fortfarande existerar.

För då handlar problemet rimligen inte om att människor saknar vilja. Då handlar det om att människor och jobb inte hittar varandra.

Och just där borde en fungerande arbetsmarknadspolitik kliva in.

En aktiv arbetsmarknadspolitik handlar inte om att peka finger åt den som står utan arbete. Den handlar om att bygga broar. Att ge människor möjlighet att utbilda sig, ställa om, komplettera sin kompetens och faktiskt bli aktuella för de jobb som arbetsgivarna säger sig skrika efter.

Men den stannar inte där.

Företagen måste också ta sitt ansvar.

Det räcker inte att gång på gång säga att det råder kompetensbrist och samtidigt förvänta sig att någon annan ska lösa den. Staten ska utbilda. Arbetsförmedlingen ska matcha. Kommunerna ska ordna bostäder. Den arbetssökande ska flytta, omskola sig och anpassa sig.

Men vad gör arbetsgivaren?

Om bristen på arbetskraft verkligen är så stor som man säger, då borde fler företag vara beredda att anställa människor som inte prickar varenda ruta i kravprofilen. Att utbilda på plats. Att ta emot praktikanter. Att ge den där personen över femtio en chans. Att våga anställa någon som varit sjukskriven eller arbetslös en tid.

Kompetens skapas inte bara på skolbänken. Den skapas också på arbetsplatsen.

Jag säger inte det här i teorin. Jag har sett det fungera i praktiken.

På min egen arbetsplats har människor kommit in som aldrig tidigare satt sin fot i en industriverkstad. De har arbetat i kök, inom vården, i handeln eller som trädgårdsarbetare. De hade inte den erfarenhet som platsannonserna efterfrågade. De behövde en längre startsträcka, handledning och tid att lära sig.

I dag är de uppskattade och skickliga industriarbetare. De är en del av verksamheten precis som alla andra.

Det visar något viktigt.

Kompetens är inte bara något man har när man anställs. Kompetens är också något som byggs.

Sedan finns det naturligtvis yrken där det är svårare. En CNC operatör, svetsare, elektriker eller andra specialistyrken kräver kunskaper som inte lärs in på några veckor. Men även där finns lösningar.

Större företag har både resurser och ett eget intresse av att bygga sin framtida kompetens. Traineeprogram, lärlingsanställningar, interna utbildningar och betalda introduktionsprogram borde vara en självklar del av kompetensförsörjningen.

Och här behöver företagen kroka arm med skolor, yrkeshögskolor, kommuner och Arbetsförmedlingen. Kompetensbrist löses inte genom att hoppas att någon annan utbildar exakt rätt person vid exakt rätt tidpunkt. Den löses genom samarbete.

Jag har svårt att förstå varför ansvaret nästan alltid hamnar hos den arbetslöse, medan kraven på arbetsgivarna är så försiktiga.

De vill ha arbetskraft.

Men någon annan ska utbilda den.

Någon annan ska betala omställningen.

Någon annan ska ta risken.

Det är ingen hållbar modell.

Ska Sverige klara kompetensförsörjningen behövs en politik som får människor och företag att kroka arm, inte en politik som ställer dem mot varandra. En politik som investerar i utbildning, omställning och matchning, samtidigt som arbetsgivarna förväntas ta sin del av ansvaret.

Vilka partier som historiskt har drivit en sådan aktiv arbetsmarknadspolitik är faktiskt inte särskilt svårt att lista ut.

De partier som i dag styr Sverige, tillsammans med sitt stödparti, har i stället valt en annan väg. Fokus har allt oftare hamnat på att skärpa kraven på den arbetslöse, samtidigt som den aktiva arbetsmarknadspolitiken har monterats ned.

Jag tror att det är ett misstag.

För ett arbete uppstår inte bara för att någon säger åt en människa att söka det. Ett arbete blir verklighet först när människor ges möjlighet att bli anställningsbara och när arbetsgivare också är beredda att öppna dörren.

Det ansvaret kan aldrig ligga på bara ena sidan.

Om vi på allvar vill minska arbetslösheten behöver vi sluta leta syndabockar och börja bygga broar.

Det är betydligt svårare.

Men det är också det enda som faktiskt fungerar.